Långträsk, beläget mitt emellan Piteå och Arvidsjaur i södra Norrbotten var en by där drömmar frodades. En by som alla andra på landsbygden där både fotbollslag och ishockeylag kämpade och svettades. Idag spelas det ingen ishockey i Långträsk. Ingen fotboll heller. Men idrottsplatsen Dalbacken håller fortfarande god klass för bollspel. Med logen alldeles intill där du byter om och duschar, så finns fina möjligheter till träningsläger.
Stambanan genom övre Norrland passerar genom Långträsk. Stationshuset finns fortfarande kvar, men någon av- och påstigning är det inte i Långträsk. Tågen susar bara förbi. Men en gång i tiden stannade den s.k. permittenttrafiken under andra världskriget av här. "Tysktågen" som de kallades i folkmun lämnade svårt sårade soldater på krigssjukhus, och i Långträsk fanns ett av dessa sjukhus. Det hade 190 platser och 50 anställda. På den här tiden fanns det omkring 1000 invånare i bygden, och de hade tillgång till tre affärer, tre bensinstationer, biograf, frisör, skola osv. Att jämföra med nuvarande 101 invånare som har en affär kvar i byn att handla mat och bensin på. Framtidstro finns det dock. Europas största vindkraftspark håller på att byggas i området, och det ska totalt upp 1101 vindkraftverk. Ska det blåsa liv i det insomnade fotbollslaget?
Idrottsföreningen bildades 1939, och trädde in i seriespel säsongen 1947–48. Debut gjordes i Norrbottensserien Klass 3 Piteå Södra med matcher mot lag som Hortlax, Blåsmark, Långnäs och Jävrebyn för att nämna några. 1951 flyttade Gösta Öhlund, idag 94 år gammal, till Långträsk och blev tidigt engagerad i idrottsföreningen. Han var spelare, lagledare, och mer eller mindre allt-i-allo, i klubben under både 50- och 60-talet. Största framgång?
– Vi vann Lilla DM, och året efter vann vi femman och gick upp till fyran, minns Gösta.
Året var 1964, när Långträsk gick hela vägen till finalen i Lilla DM. Första matchen mot Korsträsk slutade 3–3. Returen vann Långträsk med solklara 4–1. Det var en stark årgång som året efter för första gången tog klivet upp till fyran, i hård kamp med Tväråns IF. Långträsk var en poäng före, men hade också överlägsen målskillnad: 50–25 mot Tväråns 28–21.
Långträsk IF 1965, laget som tog klivet upp till fyran. Gösta Öhlund, propert klädd längst till vänster i övre raden. Övriga fr v: Alf Öhlund, Hans-Gunnar Nilsson, Leif Johansson, Lennart Karlsson, Kjell Larsson och Sven Roslund. Knästående fr v: Sven-Erik Vikman, Arne Viklund, Rolf Lindström, Gunnar Vesterlund och Georg Öberg.
Det blev bara två säsonger i fyran, men den första säsongen slutade med en femteplats och med det var Långträsk också före en framtida gigant i norrbottnisk fotboll: Gammelstads IF! Giffarna etablerade sig ju senare som ett starkt div 3-lag och var även upp i division 2 Norra.
Långträsk hade även under ett par år på 70-talet ett damlag, som spelade växelvis i fyran och femman.
Rivaler?
– Visst fanns det rivaler. Grannosämja. Att spöa Koler (grannbyn 18 km norrut) var roligt. Om vi vann brukade jag säga att vi skulle tuta och leva om. Om vi förlorade, ja då skulle vi smyga hem, berättade Gösta.
Logen hade också sin storhetstid, och det hörde ju som till att gå på dans på lördagskvällen.
– Jag minns när Sten och Stanley besökte logen på 60-talet. Vi sålde 1500 biljetter á 9 kronor styck. Orkestern kostade 3600 kronor.
Gösta visade sig även vara en hejare på dragspel, så innan jag lämnade Långträsk spelade han Calle Jularbos ”Drömmen om Elin”. Hade det inte varit perfekt med ett derby mot rivalerna Koler efter det?
Text och foto: Göran Bergmark
goran@idrottsplats.se
Stort tack till Gösta Öhlund för all info!
Klubbmärket hämtat från Ingemar Bergs klubbmarken.com
Fakta
Sväng av väg 373 (som går genom Långträsk) mitt i byn för att komma till logen och idrottsplatsen.
