Vi beger oss till Lycksele, den första staden i Lappland. Karl IX utsåg Öhn, numera Gammplatsen i Lycksele, till kyrk- och marknadsplats i södra Lappland år 1607. Stadsprivilegier fick man dock inte förrän 1946. Då hade idrottsföreningen varit igång i 32 år. Lycksele IF bildades nämligen 1914. Då var skidåkning den största idrotten i bygden. Lycksele har fostrat många duktiga skidåkare genom åren. Den störste torde vara John Lindgren, som 1927 slog till och vann både 18 km och 50 km vid VM i Cortina d’Ampezzo. Mellan åren 1923-1933 vann han fyra SM-guld på distanserna 30 km och 50 km, samt fyra SM-silver. 1924 vann Lindgren Vasaloppet, och före loppet hade han åkt skidor från Mora (målet) till starten i Sälen. Sture Grahn och Görel Partapuoli är två andra svenska mästare från Lycksele inom skidsporten. I de alpina branterna har Lycksele bland annat fostrat Karin Sundberg som på 70-talet vann SM-guld i både slalom, storslalom och störtlopp.
Men nu över till fotbollen… Tvärränderna, som fotbollslaget kallas på grund av sina blåvitrandiga tröjor med ränderna på tvären, är det första och hittills enda laget från Västerbottniska delen av Lappland som kvalat för en plats i Allsvenskan. Även Kiruna har spelat allsvenskt kval (i den s.k. Kvalsvenskan 1991), men Kiruna hör som bekant till den norrbottniska delen av Lappland. 1956 vann Lycksele division 2 Norrland, och i kvalet ställdes tvärränderna mot makrillarna från GAIS. Drömmen om Allsvenskan gick dock i kras på Ullevi i Göteborg, där GAIS inför 29.000 åskådare tvålade till Lycksele med 8-0. Returen i Lycksele, inför nästan 9000 åskådare, slutade med 2-0-seger för GAIS. Lycksele skulle dock i många år höra till fotbollsadeln i Västerbotten, med totalt sexton säsonger i den nordligaste tvåan. Högtidsstunder och heta drabbningar blev det särskilt när Västerbottens andra storheter kom på besök. Matcher mot IFK Holmsund (Allsvenskt spel 1967) och Skellefteå AIK (allsvenskt kval 1958) lockade ofta 3000 – 5000 åskådare.
Utländskt storfrämmande har det också varit på Tannen. Sommaren 1949 spelade det jugoslaviska mästarlaget Partizan Belgrad (med stommen ur Jugoslaviens OS-silverlag från 1948) mot en Norrlandskombination med flera Lyckselespelare. Seger med 2-1 för jugoslaverna, men de förklarade efteråt i riksmedia att det mest hårdnackade motståndet de fått på sin turné i Sverige, det var i Lycksele. Allsvenska lag som AIK och Hälsingborg betraktades som ”lättare byten”.
Under storhetsepoken kom det fram många spelare som får det att vattnas i munnen på fotbollsnostalgiker. Målvakten ”Stins-Olle” Sandberg blev på 50-talet uttagen i ungdomslandslaget, och ansågs vara Norrlands bäste målvakt. Vänsteryttern Rune Ångström kom att spela många matcher med Nordsveriges lag, och var också en extremt skicklig straffexekutor. Mellan åren 1949 och 1953 sköt han 57 straffar. Alla gick i mål! Sven Lindman från Ormsjö, Dorotea, värvades till Lycksele som 19-åring där han gjorde succé direkt som målspruta. Han gick sedermera vidare till Djurgården, där han tog SM-guld. 23 A-landskamper blev det såväl som proffsspel i Rapid Wien. Mittfältaren Peter Nilsson är Lyckseles senaste stora stjärna. Han lämnade Lycksele 1978 för spel i Öster där han tog tre SM-guld innan det bar iväg till proffsliv i Club Brügge. 35 A-landskamper mellan 1979 och 1984.
Tannen av idag har även en konstgräsplan jämte gräsplanen. Många matcher spelas dessutom numera på Forsmyrans idrottsplats, där man har både elvamannaplan och sjumannaplan att nyttja sig av.
I Lycksele arrangeras varje sommar, helgen efter midsommar, Lappland Soccer Cup, en ungdomsturnering (pojk- och flicklag från 9-14 år) där ca 1000 spelare från 60-70 lag deltar. De deltagande lagen kommer i stor utsträckning från Sverige och Norge.
Fakta hämtade ur jubileumsskriften ”Lycksele IF – 100 år” från Västerbottens Idrottshistoriska Sällskap.
Text & foto:
/Göran Bergmark, Norsjö
