Nere vid älven Ljusnan, i Härjedalen, finner vi Zakrivallen. Här spelade Älvros IK. Klubben bildades 1931, och spelade första tiden på Sågarplan som var deras hemmaplan till början av 1950-talet. Därefter flyttade man till Zakrivallen, och spelade de första åren på grus där.
Sommaren 1961 fyllde Älvros IK 30 år, och det firade klubben med att låta anlägga gräs på Zakrivallen. Den nya planen kostade 90.000 kronor att anlägga, och till stor del skedde finansieringen genom en insamling i byn. Den dåvarande prästen i Älvros påstås ha gått i spetsen för insamlingen.
Invigningsmatchen lockade drygt 1000 åskådare till Zakrivallen, och det kom också att bli ett publikrekord som står sig än idag. Det tidigare publikrekordet var från 1955, och stod alltså bara i sex år. Den gången var det IK Brage som hade gästat Zakrivallen, och det inför 700 åskådare. Det dryga tusentalet åskådare fick se Älvros IK möta Karlstad BIK, ett KBIK som anfördes av självaste Gunnar Nordahl. Javisst, OS-guldmedaljören från 1948 (då Sverige i OS-finalen besegrade Jugoslavien i final), Hörnefors-sonen och Milan-proffset, den legendariske kanonskytten Nordahl. Il Cannoniere. Il Bisonte. Il Pompiere.
Karlstad vann matchen med hela 8-0, men Nordahl fick nöja sig med att göra ett mål på Zakrivallen i det som var Gunnar Nordahls sista match i karriären. De övriga sju målen? Ja, de gjordes av en viss ”Dubbel-Nisse”, Nisse Nilsson, som flera gånger serverades av Nordahl. Samma Nisse Nilsson som ett år senare gav upphov till Lennart Hylands klassiska referat: ”Den glider in i mål”. Men det var under ishockey-VM i Colorado Springs 1962, när Sverige besegrade Kanada med 5-3 och är en helt annan historia…
Älvros har i många år spelat i fyran eller femman, men under klubbens storhetstid på 60-talet så gästade laget faktiskt division III. 1964 och 1969 spelade Älvros i division III Södra Norrland nedre. På den här tiden var trean också tredje nivån i seriesystemet så det var en tapper insats att ta sig dit för en by som hade ca 300 invånare. Under den här eran vann laget också distriktsmästerskapen fem år i rad, 1962 – 1966. Totalt tog laget åtta inteckningar i senior-DM, den första 1954 efter finalseger mot Svegs IK med 2-1. Cirkeln slöts med det åttonde DM-guldet 1966. Även då besegrades Sveg i final (4-3 efter förlängning).
Klubbkänslan var – som på många andra orter – stor på 60-talet. T ex så hade Älvros flera spelare som bodde och jobbade i Stockholm. Enkel väg är det 42 mil! Sommaren 1969 t ex hade man sju man i huvudstaden som åkte hem på helgerna för att spela boll. Högst tvivelaktigt om det skulle fungera idag...
Med tiden blev det svårare att få ihop folk. Laget spelade i femman, sexan, och även sjuan (i tre säsonger) innan fotbollsverksamheten lades vilande efter sommaren 1988. Men Älvros vägrade ge upp och gjorde comebackförsök 1991, samt åren 1997-2002. I samband med att klubben fyllde 70 år, 2001, så byggdes den läktare ni kan se på bilderna. Tyvärr har den inte fått bevista så många seriematcher, då Älvros upphörde med seriespel efter sommaren 2002. Ett nytt försök att återuppliva Älvros IK gjordes sommaren 2011 när klubben fyllde 80 år. Älvros blev då trea i division 6 Jämtland-Härjedalen Södra, men laget försvann från fotbollskartan efter den säsongen och frågan är: Var segermatchen med 2-1 mot Hede IK, den 7 september 2011, den sista seriematchen för Älvros IK på Zakrivallen? Den sista säsongen spelade laget i grönt och vitt, och slöt på så sätt en cirkel. Älvros inledde med grönt och vitt på 30-talet, men förknippas med vitt och svart som användes under storhetstiden på 60-talet. Från 1956 och framåt var vitt och svart huvudsakliga inslag i matchställen.
Tack till Roland Kristoffersson, Älvros, för hjälp med fakta, och legendbilden på Gunnar Nordahl från invigningsmatchen. Fakta hämtade ur ”Härjedalens och Södra Jämtlands fotbollshistoria genom alla tider” av ovan nämnde Kristoffersson och Ingvar Haraldsson.
Text och foto: Göran Bergmark, Norsjö.
